Mitt namn är Anders. Fotbollsnörd, musikälskare och skånelänning. Jag är uppvuxen mitt på den skånska västkusten, men bor numera i storstan. När jag inte jobbar så skriver jag om fotboll (har en förkärlek till engelsk och tysk) och massa andra ”onödiga” saker på min egen lilla blogg www.bakomvallen.com. Keyo tog oväntat kontakt med mig för ett tag sedan och efter att ha fått höra historien och allt jobb som ligger bakom detta projekt, Skånelands Fotbollsförbund, så blev jag i ärlighetens namn ganska tagen. Det är så mycket som stämmer in med hur jag själv tänker, men att dra igång en sådan här sak kräver sin man eller kvinna (ni skulle bara veta). Jag själv besitter inte riktigt den drivkraften, tyvärr. MEN, jag tycker det är fantastiskt och när Keyo frågade om jag kunde tänka mig att skriva en krönika på förbundets hemsida, ja det kunde jag liksom inte tacka nej till. Alla har inte tid, kraft eller kunskapen till att jobba med ett sådant här projekt. Jag är som sagt en av dem. Men att jag på något sätt ville vara delaktig kände jag redan första gången som Keyo tog kontakt med mig. Första steget var att bli medlem. Men jag ville mer, och nu kommer jag dyka upp här. En gång i månaden, med ett innehåll som kanske inte alltid handlar om fotboll. Har ni tankar och synpunkter om innehållet, lämna gärna en kommentar eller maila mig på anders@bakomvallen.com.
För ett par veckor sedan – när det faktiskt var helt ok sommarväder, tog jag mitt premiärdopp. Det var i Löderup Strandbad och vattentemperaturen var inte direkt behaglig, men i skulle jag. Löderup Strandbad ligger mig varmt om hjärtat, det är en del av min egen historia. Det var här som min farfar och hans bror köpte varsin tomt i slutet av 40-talet. Farfar och farmor (och pappa) bodde i en lägenhet inne Malmö och det skulle komma att bli deras smultronställe vars känsla sedan skulle gå i arv hela vägen till mig. Farfar byggde ett hus, en sommarstuga, och här spenderade min pappa större delen av sin barndoms somrar. Jag har hört massor av sköna historier, om både folket som bodde där och äventyrliga lekar längs Tyge å. Jag har sett fotografier både från min pappas barndom och även från när jag själv gick hand i hand med morfar ner till stranden. Vi sålde stugan när jag var 5-6 år, men jag har ändå minnesbilder från somrar när jag sprang genom sandskogen ner till vattnet och under hela min uppväxt så har Löderup Strandbad varit lite av en dröm, en idyll, ett ställe som jag alltid längtade tillbaks till. När jag fick körkort, var första ”långturen” given. En tripp till intilliggande Kåseberga och sedan ner till Löderup. Det har blivit en del besök, bland annat för plockning av liljekonvaljer, och varje gång känner man ett slags lugn som infinner sig. Precis som det en gång blev ett smultronställe för mina farföräldrar, så är det idag en av mina favoritplatser på jorden. Nu har familjen åter en stuga här och jag hoppas att någon gång kunna föra vidare känslan och historierna till kommande generationer. Jag gör det dock med en viss oro.
Jag minns en skolavslutning på högstadiet. Samtliga elever var samlade i idrottshallen och rektorn, Göran Olofsson, höll sedvanligt tal till skolans elever. Jag kan inte förklara varför, men det där talet minns jag än idag. Han pratade om erosion. I den västskånska kommunen som jag växte upp hade man nämligen börjat oroas över hur strandlinjen sakta börjat förändras. Rektor Olofsson pratade om detta och tog även upp skräckscenarion och berättade om hur illa det såg ut nere på näset och längs sydkusten. Det var första gången som jag kom i kontakt med fenomenet. Ett högst naturligt problem som finns på många platser på vår jord. En del av naturens gång säger vissa, jag håller med. Men samtidigt måste man inse att dessa områden är känsliga och man kan försöka minska erosionen på ett naturligt och miljövänligt sätt. Löderup Strandbad är en del av ett känsligt område. Detta har Ystad kommun och framförallt staten Sverige känt till i årtionden. Sedan slutet av 70-talet har Östersjön tagit 200-300 meter av Löderup Strandbad. En hel strand har försvunnit, tomter likaså. För något år sedan pumpade man dit ny sand och vintras låg ett fem meter högt berg av stora stenar på parkeringen nedanför hotellet. Dessa är nu på plats som naturliga vågbrytare. Man har genom åren byggt stenhövdar som skall minska vågornas påfrestning på stranden. Man har försökt, men ibland känns det som att dem som bestämmer inte riktigt förstår att ett plåster inte läker cancer. Man har gjort vissa insatser, men alldeles för lite under åren som gått. Känslan av att man tar lite för lätt på kustremsans känslighet bevisades när monster katamaranen Leonora Christina sattes i trafik.
Leonora Christina är världens största katamaran och trafikerar rutten Ystad – Rønne. Jungfrufärden föranleddes med pompa och ståt i Ystad hamn för ungefär ett år sedan. Vad man inte riktigt tänkte på var bieffekten som Leonora Christina avger. Det sägs att en dansk politiker ska ha sagt att som dansk medborgare ska man kunna ta sig var som helt inom nationen på max tre timmar. Kanske är det därför som överfartstiden på 80 minuter är så viktig att man fullständigt skiter i miljön? Kanske är det därför som rederiet tilläts segla rutten innan man fått tillstånd från transportstyrelsen? Kanske handlar allt om pengar? Kanske handlar det om ryggdunkar politiker emellan? Kanske sitter transportstyrelsen i Stockholm och skiter fullständigt i den känsliga skånska sydkusten? Det är nämligen så att Leonora Christina avger svallågor som knappast minskar erosionsproblemen.
Svallvågor, som om du badar kan vara livsfarliga. Tro mig, jag vet. Mitt premiärdopp höll på att sluta i katastrof. En kraftig våg slet mig från badbryggans stege när jag stod och tveka inför det iskalla doppet. Mina nätta 100 kilo sveptes iväg mot stenarna som i vintras låg på parkeringen och i panik fick jag köra hundsim för att försöka komma tillbaka till stegen. Hann precis fatta tag i ett av trappstegen innan jag överraskas av en tvåmeters våg som slår till mig i ryggen och rullar från land ut i havet. Jag lyckas klamra mig fast i stegen och undrar chockat, var fan kom den ifrån? Vågen rullade mot land för att slå emot stenarna och sedan vända och med en enorm kraft slå ut mot havet igen. Jag gick upp på stranden och tänkte på obehagligheter som när min syster drogs med av strömmarna i egeiska havet och på min gudfar som tragiskt gick bort i en drunkningsolycka i Italien.
Det handlar inte bara om säkerheten under badsäsongen, men den här händelsen fick mig att inse vilka krafter som kusten har att göra med. En redan känslig kust ska alltså nu utsättas för ännu mer påfrestningar. Varför?
Jag vet att det finns människor som jobbar mot detta och jag vet också att politiker och transportstyrelsen har en del fuffens för sig. Det ska finnas ett dokument i ärendet som nått Ystad kommun, men som av någon anledning inte är offentlig. Vad jag förstår så hade sänkt hastighet alternativt en mindre ändring av rutten gjort enorma lättnader för kusten. Det hade inneburit tio minuter längre restid med Leonora Christina. Gör det från eller till? Sabbar det tre timmars målet? Är Ystad kommun rädda för att stöta sig med rederiet eller sina danska kolleger? Borde vi inte alla hjälpas åt och vara rädd om vår region? Löderup Strandbad är där jag brukar uppehålla mig, men givetvis påverkas hela kusten. Jag har varit i Borrby strand och Sandhammaren och kommunens panikskyltar, som sattes upp som varning för svallvågor när man insåg problemet, finns även där.
Det finns exempel på denna typ av båtar och dess bieffekter, så det borde inte komma som en nyhet eller chock att dessa avger sådana svallvågor. Stena Line har liknande båtar i sin flotta som utgår från Göteborg. Samma problem upplevdes här när man ökade farten i Göta älvs mynning. Men ni som har varit i området vet att kusten in till Göteborgs hamn kantas av oljeraffinaderier och givetvis lyssnar man när klagomål kommer från stora rika oljebolag som är betydligt mer inkomstbringande än sommarstugeägare i södra Skåne. Pengar, klart det handlar om pengar. Men kanske också om geografi? Jag är inte så säker på att transportstyrelsen hade godkänt eller ens uppskattat att se Leonora Christina utanför deras fönster uppe i Stockholm. Skulle en katamaran av Leonora Christina’s klass få färdas genom Stockholms skärgård? Denna idyll som älskas av så många. Det finns kanske en anledning till varför varken Silja – eller Vikingline har en katamaran i sin flotta? Jag tror inte det bara handlar om att deras affärsidé skiljer sig en aning. Det skulle aldrig tillåtas. Varför ska stockholmare få ha sin idyll skyddad och jag få min förstörd?
Kanske borde jag ställa mig bakom Föreningen Stöd Bornholmstunneln i Skåne och Foreningen Bornholmtunnel på Bornholm som båda arbetar för att det ska byggas en tunnel mellan Skåne och Bornholm?
Jag har inget emot rederiet eller Leonora Christina, det enda jag vill, är att man visar lite hänsyn. Till Skånelands natur och dess befolkning. Är detta för mycket begärt?
Saar så
För ett par veckor sedan – när det faktiskt var helt ok sommarväder, tog jag mitt premiärdopp. Det var i Löderup Strandbad och vattentemperaturen var inte direkt behaglig, men i skulle jag. Löderup Strandbad ligger mig varmt om hjärtat, det är en del av min egen historia. Det var här som min farfar och hans bror köpte varsin tomt i slutet av 40-talet. Farfar och farmor (och pappa) bodde i en lägenhet inne Malmö och det skulle komma att bli deras smultronställe vars känsla sedan skulle gå i arv hela vägen till mig. Farfar byggde ett hus, en sommarstuga, och här spenderade min pappa större delen av sin barndoms somrar. Jag har hört massor av sköna historier, om både folket som bodde där och äventyrliga lekar längs Tyge å. Jag har sett fotografier både från min pappas barndom och även från när jag själv gick hand i hand med morfar ner till stranden. Vi sålde stugan när jag var 5-6 år, men jag har ändå minnesbilder från somrar när jag sprang genom sandskogen ner till vattnet och under hela min uppväxt så har Löderup Strandbad varit lite av en dröm, en idyll, ett ställe som jag alltid längtade tillbaks till. När jag fick körkort, var första ”långturen” given. En tripp till intilliggande Kåseberga och sedan ner till Löderup. Det har blivit en del besök, bland annat för plockning av liljekonvaljer, och varje gång känner man ett slags lugn som infinner sig. Precis som det en gång blev ett smultronställe för mina farföräldrar, så är det idag en av mina favoritplatser på jorden. Nu har familjen åter en stuga här och jag hoppas att någon gång kunna föra vidare känslan och historierna till kommande generationer. Jag gör det dock med en viss oro.
Erosion vid Löderups strandbad.
Jag minns en skolavslutning på högstadiet. Samtliga elever var samlade i idrottshallen och rektorn, Göran Olofsson, höll sedvanligt tal till skolans elever. Jag kan inte förklara varför, men det där talet minns jag än idag. Han pratade om erosion. I den västskånska kommunen som jag växte upp hade man nämligen börjat oroas över hur strandlinjen sakta börjat förändras. Rektor Olofsson pratade om detta och tog även upp skräckscenarion och berättade om hur illa det såg ut nere på näset och längs sydkusten. Det var första gången som jag kom i kontakt med fenomenet. Ett högst naturligt problem som finns på många platser på vår jord. En del av naturens gång säger vissa, jag håller med. Men samtidigt måste man inse att dessa områden är känsliga och man kan försöka minska erosionen på ett naturligt och miljövänligt sätt. Löderup Strandbad är en del av ett känsligt område. Detta har Ystad kommun och framförallt staten Sverige känt till i årtionden. Sedan slutet av 70-talet har Östersjön tagit 200-300 meter av Löderup Strandbad. En hel strand har försvunnit, tomter likaså. För något år sedan pumpade man dit ny sand och vintras låg ett fem meter högt berg av stora stenar på parkeringen nedanför hotellet. Dessa är nu på plats som naturliga vågbrytare. Man har genom åren byggt stenhövdar som skall minska vågornas påfrestning på stranden. Man har försökt, men ibland känns det som att dem som bestämmer inte riktigt förstår att ett plåster inte läker cancer. Man har gjort vissa insatser, men alldeles för lite under åren som gått. Känslan av att man tar lite för lätt på kustremsans känslighet bevisades när monster katamaranen Leonora Christina sattes i trafik.
Färjan Leonora Christina som trafikerar Ystad - Rønne.
Leonora Christina är världens största katamaran och trafikerar rutten Ystad – Rønne. Jungfrufärden föranleddes med pompa och ståt i Ystad hamn för ungefär ett år sedan. Vad man inte riktigt tänkte på var bieffekten som Leonora Christina avger. Det sägs att en dansk politiker ska ha sagt att som dansk medborgare ska man kunna ta sig var som helt inom nationen på max tre timmar. Kanske är det därför som överfartstiden på 80 minuter är så viktig att man fullständigt skiter i miljön? Kanske är det därför som rederiet tilläts segla rutten innan man fått tillstånd från transportstyrelsen? Kanske handlar allt om pengar? Kanske handlar det om ryggdunkar politiker emellan? Kanske sitter transportstyrelsen i Stockholm och skiter fullständigt i den känsliga skånska sydkusten? Det är nämligen så att Leonora Christina avger svallågor som knappast minskar erosionsproblemen.
Svallvågor, som om du badar kan vara livsfarliga. Tro mig, jag vet. Mitt premiärdopp höll på att sluta i katastrof. En kraftig våg slet mig från badbryggans stege när jag stod och tveka inför det iskalla doppet. Mina nätta 100 kilo sveptes iväg mot stenarna som i vintras låg på parkeringen och i panik fick jag köra hundsim för att försöka komma tillbaka till stegen. Hann precis fatta tag i ett av trappstegen innan jag överraskas av en tvåmeters våg som slår till mig i ryggen och rullar från land ut i havet. Jag lyckas klamra mig fast i stegen och undrar chockat, var fan kom den ifrån? Vågen rullade mot land för att slå emot stenarna och sedan vända och med en enorm kraft slå ut mot havet igen. Jag gick upp på stranden och tänkte på obehagligheter som när min syster drogs med av strömmarna i egeiska havet och på min gudfar som tragiskt gick bort i en drunkningsolycka i Italien.
Det handlar inte bara om säkerheten under badsäsongen, men den här händelsen fick mig att inse vilka krafter som kusten har att göra med. En redan känslig kust ska alltså nu utsättas för ännu mer påfrestningar. Varför?
Jag vet att det finns människor som jobbar mot detta och jag vet också att politiker och transportstyrelsen har en del fuffens för sig. Det ska finnas ett dokument i ärendet som nått Ystad kommun, men som av någon anledning inte är offentlig. Vad jag förstår så hade sänkt hastighet alternativt en mindre ändring av rutten gjort enorma lättnader för kusten. Det hade inneburit tio minuter längre restid med Leonora Christina. Gör det från eller till? Sabbar det tre timmars målet? Är Ystad kommun rädda för att stöta sig med rederiet eller sina danska kolleger? Borde vi inte alla hjälpas åt och vara rädd om vår region? Löderup Strandbad är där jag brukar uppehålla mig, men givetvis påverkas hela kusten. Jag har varit i Borrby strand och Sandhammaren och kommunens panikskyltar, som sattes upp som varning för svallvågor när man insåg problemet, finns även där.
Det finns exempel på denna typ av båtar och dess bieffekter, så det borde inte komma som en nyhet eller chock att dessa avger sådana svallvågor. Stena Line har liknande båtar i sin flotta som utgår från Göteborg. Samma problem upplevdes här när man ökade farten i Göta älvs mynning. Men ni som har varit i området vet att kusten in till Göteborgs hamn kantas av oljeraffinaderier och givetvis lyssnar man när klagomål kommer från stora rika oljebolag som är betydligt mer inkomstbringande än sommarstugeägare i södra Skåne. Pengar, klart det handlar om pengar. Men kanske också om geografi? Jag är inte så säker på att transportstyrelsen hade godkänt eller ens uppskattat att se Leonora Christina utanför deras fönster uppe i Stockholm. Skulle en katamaran av Leonora Christina’s klass få färdas genom Stockholms skärgård? Denna idyll som älskas av så många. Det finns kanske en anledning till varför varken Silja – eller Vikingline har en katamaran i sin flotta? Jag tror inte det bara handlar om att deras affärsidé skiljer sig en aning. Det skulle aldrig tillåtas. Varför ska stockholmare få ha sin idyll skyddad och jag få min förstörd?
Kanske borde jag ställa mig bakom Föreningen Stöd Bornholmstunneln i Skåne och Foreningen Bornholmtunnel på Bornholm som båda arbetar för att det ska byggas en tunnel mellan Skåne och Bornholm?
Jag har inget emot rederiet eller Leonora Christina, det enda jag vill, är att man visar lite hänsyn. Till Skånelands natur och dess befolkning. Är detta för mycket begärt?
Saar så
